Hej på er! Jag ville bara kika in här och säga hej, i ett helt vanligt blogginlägg, och prata lite om hur jag mår för tillfället. Som ni säkert har märkt så har jag varit rätt off den senaste tiden, och uppdateringen på mina sociala medier har varit ovanligt dålig. Jag ber om ursäkt för det. Men ännu en gång så har jag hamnat i en liten svacka, och sanningen är att jag inte mått så himla bra den senaste tiden. Det är väldigt många olika tankar och beslut jag slits emellan för tillfället och jag vet helt enkelt inte vart jag ska ta vägen eller vad jag vill i livet. Jag har känt så här rätt länge, men den senaste tiden har känslan varit överväldigande. Speciellt nu efter att jag varit på besök i min hemstad Östersund och träffat familjen och lillasyrran som också var hemma från LA. Hon har alltid så många roliga och sjuka storys att berätta, och hon lever verkligen livet där borta i staterna. Ett liv som jag känner att jag avundas så mycket (men självklart gläds jag ju samtidigt åt min syster). Och hon inspirerar mej verkligen till att själv vilja kasta mej rakt ut i livet, göra något helt nytt. Och börja leva på riktigt. För just nu känner jag tyvärr inte att jag lever, jag existerar bara. Dag ut och dag in, allt är i stort sett detsamma. Och känslan av meningslöshet är densamma. Kanske borde jag bara göra en drastisk förändring, bryta mej loss från bekvämligheten och rädslorna, ta mitt pick och pack och flytta, börja om? Vad har jag egentligen att göra i Stockholm? Vad har jag gjort här de senaste två åren, mer än att sitta och ruttna i denna lägenheten samt att gå på något event då och då? Inte så mycket. Och det här livet gör mej inte lycklig. 

 

Att jag är väldigt ensam och isolerad här hemma blev också så påtagligt efter att jag var i Östersund och träffade massa gamla vänner, var ute och festade, och hittade på roliga saker med familjen varje dag. Jag saknar liksom att ha ett skönt "gäng" att alltid kunna umgås med. Och direkt när jag kommer hem till Stockholm igen så ställs hela min mentalitet om på något sett. Och sakta men säkert faller jag tillbaks i mina gamla vanor, isolation, brist på motivation, brist på energi, social ångest, och ångest över i stort sett allt annat. Ingen lust till något. En stor nackdel med att jobba hemifrån är just att man blir så isolerad, och sällan får träffa nytt follk (eller folk över huvud taget) på "naturlig väg". Jag har ju liksom ingen arbetsplats att gå till med arbetskollegor (vill dock poängtera att jag aldrig skulle byta bort mitt jobb mot ett "vanligt" 8-17 jobb). Att jag dessutom har social ångest och är introvert gör det ju bara svårare att hitta nya vänner t.ex, och det är väldigt sällan som jag har lust att räcka ut en hand till någon och fråga om att typ "ta en fika" eller så. Är även sämst på att hålla kontakten, och anstränger mej inte speciellt mycket för att knyta nya relationer. Så på ett sätt är väl ensamheten självvald. Kanske på grund av rädsla? Och för bara något år sedan gjorde jag ju valet att säga upp kontakten med flera vänner och bekanta som inte var bra för mej och mitt "nya liv" som drogfri.

 

Men den stora fördelen med att jobba hemifrån är ju däremot att jag kan sköta exakt samma jobb vart som helst i världen. Allt går ju liksom att ta med sej, jag kan blogga, instagramma och filma youtubevideor vart jag än befinner mej på jordklotet. Och att flytta kanske bara skulle gynna mitt jobb och alla mina sociala medier, samtidigt som det gynnar mitt välmående i samma veva? Win-win liksom. Men hur vet man vilket beslut som är rätt för en? Hur ska man våga släppa allt och börja om? Jag önskar bara att jag alltid hade min syster här som en stöttande pelare i livet haha 😪 Vi är så lika på så många sätt, men ändå olika, och hon är dessutom en av de roligaste människor jag känner (efter mej själv då eheheh) och jag mår alltid så bra och blir så inspirerad och motiverad efter jag träffat henne.

 

Det är några av de saker som ständigt snurrar i min skalle just nu..