Jag har ofta väldigt svårt för att leva i nuet och uppskatta allt jag har här i livet. Oftast handlar ju livet om att ständigt sträva efter något bättre, och det känns som att vi allt för sällan stannar upp och uppskattar det vi faktiskt redan har. För det kan vi bara göra här och nu, sen är det försent. Det är så mycket i mitt liv som jag borde uppskattat mer där och då, men som jag bara kan se tillbaks på idag med saknad. Att bo hemma tillsammans med hela min familj är en sån sak. Fan vilka underbara tider. Att jag inte riktigt fattade det då.. Idag bor vi utspridda över hela världen (sverige, spanien och usa) och hela familjen samlad är vi inte mer än kanske en gång per år (oftast under julafton). Om ens det.. Och jag saknar mina syskon och mina föräldrar varje dag. Det är som att jag lever med en liten sorg inom mej sedan jag flyttade hemifrån. En tomhet. Kanske är det den tomheten som en dag kommer få mej att vilja skaffa egna barn och bilda en "ny" familj? Är det så det funkar? Men jag vill ju ha min "gamla" familj, och jag vill vara barnet, inte föräldern.

 

Jag kan ofta känna att jag "lever på lånad tid". Det är som att jag ständigt väntar på att något hemskt ska hända. Katastroftankar. För jag vet ju att vissa tagedier här i livet är oundvikliga, för oss alla. Sjukdomar och döden är två av dom sakerna. Det drabbar oss alla på ett eller annat sätt, förr eller senare. Och det är saker jag ofta tänker på och oroar mej för, att något ska hända någon min familj. Eller mej själv. Vilket gör mej sjukt stressad, och det känns som att tiden man har tillsammans aldrig kommer räcka till.

 

Allt är ju relativt, och det här med perspektiv kan vara svårt. Du som jagar mer, har enligt någon annan redan allt. Jag brukar försöka påminna mej själv om detta, t.ex de dagar då jag har komplex över något i mitt yttre (kanske ett dåligt exempel men), försöker jag att tänka på att jag egentligen borde vara tacksam över att jag över huvud taget har en kropp som fungerar som den ska. För det är ju många som faktiskt inte har det. Och tänk om den dagen skulle komma för mej, vad små dessa ytliga komplex skulle kännas där och då.

 

Men samtidigt ska man ju inte behöva nöja sej här i livet, bara för att det alltid finns någon som har det sämre. Men när blir man egentligen nöjd, på riktigt? När "bör" vi vara nöjda? Kan vi någonsin bli det? Speciellt nu med alla sociala medier som speglar en skev och förvriden bild av en perfekt "verklighet" som är omöjlig att uppnå. Jagar vi oss bara genom hela livet, utan att egentligen någonsin nå det vi jagar? Eftersom att det egentligen inte existerar annat än i vår påhittade drömvärld?

 

Min mardröm är att jag ska ligga där på dödsbädden om (förhoppningsvis) ca 70 år, och känna att jag "missade tåget" och inte levde eller uppskattade livet fullt ut, för att jag istället var på en ständig jakt på något "mer" och något "bättre". Något som kanske inte existerar?