Heej alla! Hoppas ni mår bra! Jag mår helt okej, det är lite upp och ner som vanligt. Igår hade jag en svacka, men på eftermiddagen/kvällen blev det bättre. Ångesten är fan min största fiende här i livet, och har nog alltid varit. Jag har haft ångest till och från den större delen av mitt liv, så länge jag kan minnas. När jag gick i 9:e klass var första gången som jag fick antidepressiva preparat utskrivet, och med åren har ångesten blivit värre. Jag kan ha ångest över ALLT möjligt. Det är nästan som att min hjärna aktivt letar efter något att ständigt ha ångest över. Något jag sa till mina föräldrar när jag var 14 år, bråket med lillasyrran när vi var barn, ångest inför framtiden, ångest inför döden, ångest inför att göra saker, social ångest, prestationsångest. Ja det finns nog inte mycket jag INTE har någon form av ångest över och det kan vara de allra minsta skitsakerna, men det spelar ingen roll. Det känns likadant oavsett. Vissa dagar är det såklart bättre, men den finns alltid där strax under ytan, ångesten.

 

När jag är mitt i det så äter den upp mej. Alla gånger jag känt att jag inte orkar mer, "vad är det för mening om man ändå ska känna så här?". Självhatet och känslan av att allt är meningslöst. Väldigt mörka tankar kommer med ångesten, och ibland är det svårt att bekämpa mina demoner och hjärnspöken. Men jag försöker tänka på att jag trots allt tagit mej igenom extremt jobbiga perioder av bland annat tungt missbruk, mobbing och utfrysning, ensamheten efter att ha flyttat till en helt ny stad 60 mil ifrån familj och vänner, stora svek i tidigare relationer, dagliga ångestattacker, och sorgen efter många vänner som gått bort. Så borde jag väl klara mej igenom det mesta. Det har ju som sagt varit mycket värre än det är idag, och idag har jag det ju väldigt bra, egentligen. Men vissa dagar är det är svårt att uppskatta allt man har här i livet när huvudet säger till dej att allt är meningslöst.

 

Jag har fortfarande inte hittat ett svar på hur man blir av med ångesten, och antagligen kommer den vara med mej livet ut. Men man hittar sina små sätt att hantera den och dämpa den för stunden.